vad ska man säga om dagen?

Jag är rädd för se svart och vit, jag är så rädd för att jag ska glömma bort dig
du är så långt bort just nu, vill ha känslan inuti mig

ska på jobbintervju nsäta vecka. håller tummarna. vill!

Hopp nu har sommaren kommit tillbaka, varit i Julared, levt i solen, tränat fotboll, pluggat, kollat bal och fikat!

godnatt gott folk. dessa låtar är så sjukt fina, och Gavin gör fina covers.  
tänkte ni hade hört denna innan:

Björn Gustavsson..

vi lever alla våra liv innanför ramar av rädsla. vi måste våga, våga, våga.
låt dom inte se dig gråta, du är stark.  

Jag letar upp en ledig plats för att kunna sätta mig bekvämt, sätter på en lista på min mobil. Det blir som en film, vacker, sorglig, gammaldags .. beroende på vilken musik som susar i öronen. Kollar ut ur fönstret, himlen är lite molning, men inte tillräckligt för att gömma solens strålar. Det är svårt att urskilja på vad som flyger förbi, svart, brunt, grönt...

Kollar på människorna runt mig. En äldre kvinna ler försiktigt mot mig när jag möter damens blick. En liten kille med blå jacka springer förbi i gången. Det stiger på nytt folk och jag försöker att blicka lite för se vem den nya spännande personern är, men bara i smyg.

är det din mamma? din bästa vän? din pojkvän? någon på andra sidan skärmen? bloggen? sin nallebjörn?
alla har någon att krypa intill. Känna sig trygg med. 

Hur många gånger har det hänt er att ni kanske ber till någon gud som ni knappast tror på? Medan jag ligger här sömnlös ligger du stilla.

Skriver rader för få skriva av mig. Inte för att någon speciell ska läsa.
Vad jag gör när jag möter de där obehagliga tankarna är att möta dom- accepterar att de finns, stöt inte bort det.
Se det som en väckarklocka på att något är fel.

Var i problemet istället för att komma undan. Titta på det, det brukar kännas lättare efteråt.

funderade på min kompis som varit med om en del i livet. Personen tog sig ur allt och lever normalt.
Hur något så svårt ska bli så enkelt?? Hur går detta till? Jag är vilket fall väldigt stolt.

tänker på detta ofta.

hur hur i helvete man kan tappa kontakten med en person man varit så nära till. en person man verkligen skrattat med, berättat privatare saker, gjort oförglömmliga ting. Hur kan man vara så dum att "glömma"? att knappast hälsa på varandra när man ses? Fattar inte riktigt grejen.

Eller hur ord kan vara så falska. 
"Ord är bara ord. Ljud. De är som såpbubblor. Skimrar lite i solen sen spricker de och bara en klibbig fläck blir kvar på marken"
Genom säga få ord kan vara så onödigt men andra sidan jätte bra.
Vi pratar inte med varandra, och det leder till att man gör stora saker genom att inte prata ut med dem. Att vi skuggar händelser som bara leder till ett hål istället för att punktera ihop allt och bara säga några få ord

ligger i sängen med chips, dipp & cola. kände för att de skulle behövas..

Jag var inte taggad för årets popa. inte bra lineup. inte många som skulle dit. inget fint väder osv..

yo biatches.