Min Jesper.
Vill inte låta som om jag har det jobbigt eller skryta om hur starka vi är utan jag är bara så kär..
Det är så att min pojkvän bor på Öland, jag i Jönköping.
"är inte det jobbigt?"
"saknar du inte honom jättemycket?"
"hur ofta ses ni?"
Vi pendlar så ofta vi kan, det är svårt eftersom jag har matcher, båda jobbar och har mycket i skola. Och ja det är svinjobbigt. Och ja, jag saknar honom sjuuuuukt jävla mycket.
Men det är inte någon som hindrat oss, aldrig har det hindrat oss. För det ända man har i tanken är att det är så underbart när vi väl ses. De gånger vi ses tar vi vara på det, verkligen.
Klart innan vi blev tillsammans att man hade någon sorts rädsla inom sig. "kommer det funka, komemr jag orka". Men den försvann såfort vi sågs, så fort vi skrattade med varandra. Kände mig väldigt trygg och var inte längre "rädd".
Vi tänker alltid gå brevid varandra som vi gjort de 2 senaste åren. Jo, det är så att vi har snackat väldigt mycket innan vi föll för varandra. Vi pratade om allt och inget och visst var det skönt att ha en bästavän, men idag finns konsekvenser att man vet mycket av varandra men självklart är det bra med.
Jag kom på mig själv häromdagen, att det är väldigt lyxigt att ha en pojkvän. Någon som älskar en, som bryr sig, som behandlar en så bra och någon som gör en så glad. Jag är verkligen glad för vi är vi.
Avståndet som alla ifrågasätter, jag ser inte det som ett avstånd. Livet är vårt och det handlar om tillit. Kärlek.
Att ha en bästa vän som dig, att få en en kille som dig, det betyder allt för mig.
För att jag älskar dig, så som du är! Jag vill ge dig allting jag har.
Det är så att min pojkvän bor på Öland, jag i Jönköping.
"är inte det jobbigt?"
"saknar du inte honom jättemycket?"
"hur ofta ses ni?"
Vi pendlar så ofta vi kan, det är svårt eftersom jag har matcher, båda jobbar och har mycket i skola. Och ja det är svinjobbigt. Och ja, jag saknar honom sjuuuuukt jävla mycket.
Men det är inte någon som hindrat oss, aldrig har det hindrat oss. För det ända man har i tanken är att det är så underbart när vi väl ses. De gånger vi ses tar vi vara på det, verkligen.
Klart innan vi blev tillsammans att man hade någon sorts rädsla inom sig. "kommer det funka, komemr jag orka". Men den försvann såfort vi sågs, så fort vi skrattade med varandra. Kände mig väldigt trygg och var inte längre "rädd".
Vi tänker alltid gå brevid varandra som vi gjort de 2 senaste åren. Jo, det är så att vi har snackat väldigt mycket innan vi föll för varandra. Vi pratade om allt och inget och visst var det skönt att ha en bästavän, men idag finns konsekvenser att man vet mycket av varandra men självklart är det bra med.
Jag kom på mig själv häromdagen, att det är väldigt lyxigt att ha en pojkvän. Någon som älskar en, som bryr sig, som behandlar en så bra och någon som gör en så glad. Jag är verkligen glad för vi är vi.
Avståndet som alla ifrågasätter, jag ser inte det som ett avstånd. Livet är vårt och det handlar om tillit. Kärlek.
Att ha en bästa vän som dig, att få en en kille som dig, det betyder allt för mig.
För att jag älskar dig, så som du är! Jag vill ge dig allting jag har.
Vet själv hur mycket folk förändras, hur mycket jag förändras och det vet vi att alla gör. Känslor, tankar, utseende, människor. Men det är så vi lever.
Själv har jag förändrats som satan. När jag gick i 7an redan så festade jag väldigt mycket, jag betedde mig illa mot nära och kära, tappade förtroendet av mina föräldrar och livet var inte på topp. Man tappar mycket vänner och får även en massa nya.
Jag slutade med drickandet i 9an. Var mycket i kyrkan. Vi skapade en förening i UNF (ungdomens nykterhetsförbund) där vi hängde i lokalen. Men sedan hittade jag ingen mening med detta? Vadå, vem vill inte dricka på sin student? Lev livet när du kan.
Självklart lärde man sig mycket, det gör man av allt. Började gymnasiet, hittade en ny personlighet, ny mening med livet, nya vänner, nya aktiviteter, mer innebandy, satsade mer på skolan.
Sedan hittade jag han, Jesper. Han som skrivit med mig och varit med under de senaste åren. Vi som varit med i motvind och medvind. Vi bara insåg att vi skulle ses, att vi var kära och sedan står vi här!!
Jag ångrar INGET som jag gjort, för då kanske inte jag hade stått där jag står idag?
Nu har jag skrivit av mig, men var verkligen tvungen.
Själv har jag förändrats som satan. När jag gick i 7an redan så festade jag väldigt mycket, jag betedde mig illa mot nära och kära, tappade förtroendet av mina föräldrar och livet var inte på topp. Man tappar mycket vänner och får även en massa nya.
(kommer massa slarvigt inlagda bilder)
Jag slutade med drickandet i 9an. Var mycket i kyrkan. Vi skapade en förening i UNF (ungdomens nykterhetsförbund) där vi hängde i lokalen. Men sedan hittade jag ingen mening med detta? Vadå, vem vill inte dricka på sin student? Lev livet när du kan.
Självklart lärde man sig mycket, det gör man av allt. Började gymnasiet, hittade en ny personlighet, ny mening med livet, nya vänner, nya aktiviteter, mer innebandy, satsade mer på skolan.
Sedan hittade jag han, Jesper. Han som skrivit med mig och varit med under de senaste åren. Vi som varit med i motvind och medvind. Vi bara insåg att vi skulle ses, att vi var kära och sedan står vi här!!
Jag ångrar INGET som jag gjort, för då kanske inte jag hade stått där jag står idag?
Nu har jag skrivit av mig, men var verkligen tvungen.
